Larvdag lördag 12 juni 2021 . 10.00-12.00 på Råda Säteri i Mölnlycke

Coronoa-covid-19-situatinen har ljusnat, och det är åter möjligt att träffas ”i verkligheten”. Vi har redan haft ett möte i början av juni 2021. Larvdagen äger rum på Råda säteri enligt tidigare meddelande och annons i Bitidningen. Observera att bigården är flyttad. Parkera som tidigare på den skyltade parkeringsplatsen och promenera fram till bigården. Det finns inte parkering vid själva bigården. Följ skyltarna! – Fika kommer att finnas!
Mer info finns i kalendern.

Även om de hårdaste restriktionerna med anledning av pandemien nu har mildrats så finns det fortfarande risk för smitta. Håll avstånd minst tre meter, och stanna hemma vid misstanke om sjukdom. Många är liksom undertecknad vaccinerade, men inte alla. Smitta kan även spridas av personer som inte själva är sjuka. Det är virus som förorsakar sjukdomen, så tänk på detta! Man kan ha virus på händerna till exempel!

Verksamheten i föreningen har i stort sett pågått som vanligt trots covid-19. Vi var tidigt igång med styrelsemöten, årsmöte och medlemsmöten via zoom. SBR är en stor organisation och var som vanligt litet sena i starten, men har nu hållit både distrikts- och riksmöte via zoom. Mölnlycke biodlarförening öppnade tidigt ett eget zoom-abonnemang. Senare kom även SBR igång med detta, och skall numera enligt uppgift kunna hjälpa föreningarna med zoom-möten. Vi avvecklar nu vårt eget abonnemang, och hoppas det snart blir möjligt att ha vanliga möten igen. Detta är förstå’s beroende av smitto-läget.

Våren 2021 kan beskrivas som regnig och sen. Detta brukar leda till svärmsommar. Vid våra grundkurser rekommenderar vi att gå igenom yngelrummet varje vecka från 15 maj fram till 30 juni. Hittar man en drottningcell (det räcker faktiskt att hitta den första) så ”lurar” man bina genom att dela samhället. I en bigård skall alltid finnas några extra uppställningsplatser, och utrustning måste man ha hemma. Hittar man drottningen så placerar man henne i ett nytt yngelrum på den gamla platsen, och fyller på med mellanväggar eller utbyggda ramar. Alla flygbin flyger tillbaka till den gamla platsen, så spärrgaller och skattlådorna ställer man på där. Det gamla yngelrummet får reservplatsen, och man bör se till att minst en drottningcell hamnar där. Det bör också finnas foder. Flyghålet minskas. Skattlådor behövs inte på ”svärmen”. Bina tror nu (om man lyckas) att de redan har svärmat, och sätter igång att jobba igen. – Skulle man inte hitta drottningen så delar man samhället ändå. På den gamla platsen hänger man in en ram med yngel och minst en drottningcell (helst öppen cell så att man ser larven). I bästa fall svärmar bina inte eftersom man lurar dem att tro att de redan har svärmat… Om Du har slarvat och bina redan har svärmat – då gör Du i princip på samma sätt dvs. delar samhället. Det är naturligtvis ingen idé att försöka leta rätt på drottningen, för hon har redan flugit bort med svärmen. Om Du råkar vara hemma när bina svärmar kan Du försöka ta in svärmen. Det finns beskrivet i många bi-böcker hur man gör, så det vet Du kanske redan. Klättra inte i höga träd, bara – livet är viktigare än en svärm!

2021-06-07 Carl-Erik (ordf.)

BYTA DROTTNING

Bakgrund

Drottningen som skall bytas är mor till alla arbetsbina. Döttrarna håller koll på sin mamma genom de doftämnen (feromoner)  som hon delar med sig av och som sprides i samhället. Bina har ett fantastiskt känsligt luktsinne om man jämför med människans. Genom luktsinnet känner bin igen sina syskon och sin mor och kan hitta nektar hos blommorna. Drottningens doftämnen sprides genom kontakt mellan arbetsbina. Försvinner eller försvagas lukten av drottningen så blir arbetsbina genast oroliga. På någon timma har alla arbetsbin i bisamhället tagit del av denna oro. Man bör inte förväxla denna binas instinktiva reaktion med sentimentalitet. Är arbetsbina inte nöjda med sin drottnings prestationer så byter de helt enkelt ut henne. Varför vet man inte exakt, men ofta sammanfaller det med samhällets stagnation efter höjdpunkten i månadsskiftet juni-juli. När bina byter drottning utan att svärma kallas detta ”stilla byte”. Detta fenomen är mycket vanligt, speciellt hos bin som har avlats på svärmtröghet. Under stilla byte går den gamla drottningen kvar tills den nya blivit parad och börjat lägga ägg. Den gamla drottningen överges av bina efter hand på så sätt att de slutar att mata henne. Till slut dör hon. Stilla byte är särskilt vanligt i juli månad, och därför är juli månad olämplig för drottningbyte.

Om drottningen försvinner eller försvagas så att oro sprider sig i samhället börjar de arbetsbin som är i amningsåldern omedelbart att mata upp arbetsbilarver så att det skall bli en ny drottning. Man väljer alltid larver som är tre dygn gamla (efter äggets kläckning). Kanske för att det går ju faktiskt snabbast då. Larver som är äldre än tre dygn kan inte bli fullvärdiga drottningar. Saknas larver i rätt ålder men ägg eller yngre larver finns så inväntar bina rätt tidpunkt. Drottningcellerna som bina bygger brukar kallas nödceller. När bina har dragit upp ett antal celler så upphör oron, och arbetsbina återgår till den dagliga rutinen.

Om biodlaren vill tillsätta en främmande drottning med annorlunda doft till bisamhället måste biodlaren försätta bisamhället i en katastrofsituation. Detta innebär:

1. Ingen drottning.
2. Inga  0-3 dagar gamla larver
3. Inga ägg

En ny drottning är värdefull, och biodlaren vill givetvis inte förlora sin dyrgrip. En någorlunda säker tillsättning kan ske på något av följande sätt:

1. Skaksvärm
2. Avläggare med enbart täckt yngel och larver minst fyra dygn
3. Vid invintringen

1. Skaksvärm

Denna metod är nästan 100-procentigt säker. Från skattlådor sopas bin via en tratt ned i en ventilerad låda. Låda och tratt finns att köpa, eller så snickrar man själv. OBS! Givetvis måste Du se till att det inte finns en ungdrottning i skattlådan. Om Du aldrig flyttar upp yngelramar i skattlådan så kan Du vara säker på detta. Jag förutsätter att Du använder spärrgaller. Bin kan sopas från flera samhällen. Cirka tre liter bin (1,5 kg) är lagom i juli månad, senare på året behövs något mer bin. I förväg kan man klämma fast 1-2 dl foderdeg i ett hörn i lådan – alternativt lägger man foderdegen ovanpå gallret när man stängt lådan. Bina slickar i så fall i sig fodret genom nätet. Arbetet bör helst göras vid drag, så att man får unga bin till svärmen. Dragbina är ju äldst, och vi behöver unga bin som lever längre. Den nya drottningen har man i en tillsättningsbur med foderdeg och stängningsflärpen kvar. Buren har man i förväg försett med en bit björntråd eller ståltråd (t.ex. kaktråd) och gärna en liten träbit eller spik i andra ändan. Buren kan hängas in i lådan direkt, lådan stänges och man ger vatten till bina genom gallret medelst en duschflaska. Buren skall hänga fritt inuti lådan. Bina känner lukten av sin nya drottning och blir lugna efter några minuter, men de kan inte äta ut henne ännu. Man kan kolla mot ljuset genom nätet, och bina skall klunga sig runt buren med drottningen. Svärmlådan ställes mörkt t.ex. i källare eller förråd i ett dygn. Vatten ges med duschflaskan minst en gång per dygn.

Nästa dag, på kvällen, ges svärmen en ny bostad, tre km eller längre bort från binas ursprungliga plats. Man ger svärmen cirka tre-fem (helst utbyggda , mellanväggar i nödfall) ramar i en sarg med botten och täckplast och tak. Lådan med svärmen öppnas, och buren med drottningen lyftes upp. Den lilla flärpen som hindrat bina att befria drottningen tas bort, buren hänges in i den nya bibostaden. Lådan öppnas helt, och bina skakas (borstas) ned till drottningen. Det nya samhället stänges till. Flyghålet skall vara litet (några centimeter) de första dagarna. Två veckor senare kan svärmen flyttas hem igen. Svärmen matas med foderdeg, förslagsvis ett paket 2,5 kg. När paketet tagit slut ger man ett nytt paket vid behov. Efter cirka 14 dagar (när man flyttat hem det nya samhället)  och den nya drottningen har börjat lägga ägg ordentligt kan man börja förstärka med yngelramar från det (de ) ursprungliga samhällena. Först tar man en ram. Efter cirka 14 dagar ytterligare en eller ev. två ramar. OBS! Inga bin får följa med. Svärmen måste kunna värma ynglet så att det inte blir kylt. Foder kan man ge i form av foderram(ar) eller eventuellt sockerlösning i små portioner på kvällen. Om man vill avveckla det gamla samhället fortsätter man flytta över yngelramar tills det gamla samhället är i stort sett bitomt. I samband med invintringen (ev. tidigare) tar man bort den gamla drottningen och flyttar över de ramar som innehållet yngel. Bina sopas av framför bikuporna. Bina flyger in på andra bisamhällen och överlever.

2. Avläggare med täckt yngel

Även denna metod är säker om man gör allt rätt och inte missar någon enda drottningcell. En vecka (eller minst sex dygn) i förväg delar man yngelrummet i två delar med ett extra spärrgaller emellan. Detta går enklast om samhället går på två lådor med småramar (Lågnormal eller ¾-langstroth). Har man stora ramar så behövs en extra sarg. Drottningen måste man hitta, och hon skall placeras i den undre lådan. Se till att det finns foder i den övre lådan, och minst en ram med frömjöl. Efter sex eller sju dygn går man igenom den övre lådan mycket noggrant och skär bort eventuella drottningceller. Med ”noggrant” menar jag, att man sopar av bina och granskar varje ram – uppifrån och ned, från kant till kant – så att man är säker på att det inte finns drottningceller någonstans. Drottningen går ju i den undre lådan, så henne behöver man inte leta efter den här gången. Om man borstar av bina framför flustret och ställer tillbaka ramarna i en ny sarg ovanpå spärrgallret efter hand så missar man inte heller en eventuell ungdrottning. Hon måste ju i så fall krypa in till den gamla drottningen i underlådan. Sedan stänger man till, och bina kryper via spärrgallret upp i den övre lådan för att värma ynglet. På kvällen flyttar man den övre lådan till en ny botten, hänger in den nya drottningen i en urätningsbur och stänger till. Avläggaren flyttas minst tre km. bort. Ställer man upp den i samma bigård så flyger de flesta fältbina hem till moderkupan nästa dag, och avläggaren blir väldigt svag. Flyghålet bör vara litet (några cm.) i början. Efter två veckor kan man flytta hem avläggaren, och förstärkning sker på samma sätt som i metod 1.

3. Byte vid invintring

Denna metod är enkel att använda och ganska säker. Drottningar finns normalt inte att köpa i september när invintring sker, men det går utmärkt att hålla drottningen igång i en Apidea. Det finns en särskild modell med större foderkammare och fem ramar som är lämplig för detta. Drottningen klarar sig utmärkt bara man ser til att Apidean har foder (strösocker eller foderdeg). I en sådan Apidea är det lämpligt att starta med 4 dl bin. Svärmen placeras 14 dagar minst tre km. bort, men kan sedan flyttas hem så att den är på plats. En fördel är, att man kan kolla att drottningen lägger ägg och verkar vara i god form före tillsättningen.

I september, när draget tar slut, upphör normalt all äggläggning. Tillsättningen går till så här:

1. Leta upp den gamla drottningen (den som skall bytas)
2. Sätt henne i en tom bur som är stängd (flärpen kvar)
3. Kolla om det finns ägg eller späda larver – tag bort de ramarna i så fall
4. Ordna ramarna för invintring
5. Häng in buren med den gamla drottningen
6. Efter 1-3 dygn: Kolla om drottningen lever i buren
7. Om drottningen lever – tag bort buren
8. Är drottningen död i buren finns en drottning till – leta upp henne och döda henne (eventuellt måste samhället silas).
9. Häng in den nya drottningen i urätningsbur (på samma plats)
10. Ge vinterfodret
11. Efter avlutad fordring (en vecka senare) – kolla att drottningen lever

Det kan stå i böcker att man inte får ”störa” bisamhället efter invintringen. En snabb undersökning gör knappast någon skada, och man skall ju ändå ta bort mataren och tillsättningsburen. Drottningen är ju märkt, och brukar vara lätt att hitta. Bina brukar bli på gott humör när de får vinterfodret, och tillsättningen brukar lyckas.

Arga bin

Att drabbas av arga bin är definitivt ingen skam. Det kan hända oss alla, men som man brukar säga: Skam den som ger sig! Här kommer två förslag som kanske kan vara till hjälp:

1. Flytta bort yngelrummet
2. Silning av bin vid invintring

1. Flyttning av yngelrummet

Det skall vara drag när detta utföres, så att flygbina är ute och flyger och i verksamhet. Gör i ordning ett nytt yngelrum med ett fåtal ramar och ny botten. Häng in en ny drottning klar för urätning (ingen flärp) samt nytt spärrgaller. Ställ detta inom räckhåll.

Sedan: Lyft av skattlådorna (ställ dem vid sidan av) men låt spärrgallret över det gamla yngelrummet ligga kvar tillsvidare. Bär bort gamla yngelrummet till en ny plats så långt bort från den gamla platsen som din bigård tillåter (minst några meter). Minska flyghålet.

Därefter: Ställ det nya yngelrummet på det gamlas plats. Ställ skattlådorna över. Sedan låter man bina vara ifred några timmar, så att alla dragbin hinner flyga ut och (förhoppningsvis) flyga in på det nya yngelrummet med den nya drottningen.

Efter några timmar: Nu är det nästan bara unga bin kvar i det gamla yngelrummet. Unga bin är inte lika argsinta som gamla bin. Öppna och leta upp drottningen. Sätt henne i en stängd bur (bur med flärp) och häng in buren i det gamla yngelrummet igen. Om det går så som det var tänkt matar bina den gamla drottningen genom hålen i buren. – Efter sex dagar: Bina är förhoppningsvis fortfarande hanterbara. Lever drottningen i buren (i det gamla yngelrummet) så finns det sannolikt inte någon mer drottning i detta yngelrum. Gå igenom alla ramar, noggrant, och skär bort eventuella drottningceller. Ta bort den gamla drottningen och slå ihop med bina på den gamla platsen (tidningspapper) eller flytta yngelramar eller gör något annat trevligt (t.ex. avläggare)… Räkna med att bina är griniga i minst nio veckor, men sedan…

2. Silning vid invintring

För snart tjugo år sedan köpte jag en bigård, sju samhällen. Säljaren uppgav att bina var ”hanterliga”. Sex samhällen var sådana, men det sjunde icke. Bina gick till angrepp, oprovocerat. Slöja på, i bilen! Lyfte man litet grand på en täckbräda kom bina som en omvänd strut ut genom glipan.

Jag sparade detta samhälle fram till andra halvan av september när alla andra av mina bin var invintrade. Då smög jag mig dit, väl påklädd med slöja, handskar osv. och ställde upp ett nytt yngelrum med botten för vintern strax bredvid det gamla. Jag tror att jag valde mellanväggar, för bigården jag köpte var på Lågnormal. Min enda erfarenhet av detta ramformat är från denna bigård. Ny drottning hängdes in i urätningsbur (ingen flärp), lådmatare på som fylldes med sockerlösning 60%. Täckplast och tak naturligtvis. Flusteröppningen täcktes med en bit spärrgaller som tejpades fast noga (silvertape). För säkerhets skull spärrgaller även på övriga bisamhällen i bigården. Strax bredvid en tom låda med helt tät botten och tätt lock som var lätt att lyfta av och på. Sedan körde jag bort bilen trehundra meter och gick tillbaka. Kupkniv och biborste hade jag lämnat kvar i bigården.

Därefter gällde det att göra pinan kort. Av med lock och täckbräder på det gamla yngelrummet. En ram i taget, bina skakas av framför nya flustret (det med spärrgallerbiten framför) och ett drag på varje sida med biborsten. Sedan ramen ner i den tomma lådan, och locket tillbaka. Några bin följer med, men det kan inte hjälpas. Bina i luften, och tvärilskna. Ram för ram, det tar några minuter bara. Den gamla sargen stöter jag hårt mot en sten, botten likaså och in i buskarna med grejerna. Därefter tar jag kupkniven i ena handen och biborsten i den andra och vandrar i sakta mak tillbaka till bilen. På var femtionde meter ungefär stannar jag till och försöker borsta bort bin från slöja och kläder. Jag hade stövlar, givetvis. Troligen en festlig syn om någon hade sett på. Väl framme vid bilen hade jag fortfarande uppvaktning. Jag vill minnas att jag klev in i bilen och körde iväg med slöja och allt. När bina kommer in i ett stängt rum (här bilen) brukar de bli slaka. Hemma kunde jag andas ut och ta en uppfriskande dusch.

På kvällen, i skymningen, var jag tillbaka i bigården. I full mundering. Men nu var det lugnare. Bina flyger inte gärna efter solens nedgång. Det fåtal bin som hamnat i den tomma lådan kunde jag sopa av i lugn takt. Några bin hängde utanför sitt nya fluster, troligen tillsammans med den gamla drottningen. De fick vara ifred. I sitt nya yngelrum hade bina hittat sitt vinterfoder. Och kanske börjat äta ut sin nya drottning. Om det fanns enstaka yngelceller i de ramar jag tagit bort så offrade jag dem. Jag plockade ihop och åkte hem, nöjd och belåten. I juni nästa år var bina snälla.

Slutord

Bina har som instinkt att dra upp drottningceller om de blir utan drottning. Men, gillar de inte drottningen de har så gör de celler för att byta. Det ingår av allt att döma inte i binas beteenden att kunna bedöma om tiden på året är lämplig för en ung drottning att flyga ut och bli parad. Höst, vinter och vår finns inte heller drönare. Om biodlaren skall kunna lyckas med att tillsätta en främmande drottning måste han/hon försätta bisamhället i en katastrofsituation.

2021-05-09 ©arlerik 

RAMFORMAT – RAMKUPOR

För den nye eller blivande biodlaren

Detta skrives för den som står i begrepp att starta upp sin biodling. Gamla uvar göre sig icke besvär, men om någon ändå skulle läsa ber jag om vänligt bemötande. Att rekommendera ett visst ramformat kan vara som att sticka in huvudet i ett getingbo. Men  –  en och annan ny biodlare har under årens lopp råkat välja ramformat av en ren slump. Bättre att ”tänka efter  –  före.” Det finns i dagsläget två bra alternativ, och väljer Du det som är bäst för Dig, så slipper Du byta senare.  Här kommer litet faktaunderlag som hjälper Dig att välja rätt från början.

Bakgrund

Johann Dzierzon (1811-1906) i nuvarande Polen och Lorentzo Langstroth (1810-1895) i Nordamerika konstruerade oberoende av varandra de första fungerande bibostäderna med vaxkakor i flyttbara träramar. Detta var omkring år 1850. Dzierzons bikupa var väldigt opraktisk, men Langstroth uppfann redan från början uppstaplingskupan med i princip samma utförande som i dag. I Amerika blev hans system med lösa lådor (sargar) placerade ovanpå varandra en succé som efter hand spred sig över världen. Bisamhället skötes således uppifrån, och lådorna kan lyftas av en efter en. Alla ramar kan nås utan större besvär. Botten och tak gör bibostaden komplett. I Europa däremot provades flera olika system men ingen lyckades göra en riktigt praktisk lösning. Gemensamt för de europeiska förslagen kan sägas vara ett ramformat med bredden cirka 12 tum och varierande höjd. Måtten för Langstroths första ramar känner jag inte till, men mycket talar för att de liknade vår nuvarande Lågnormalram. Benämningen Lågnormal påminner oss om att de flesta ramar som användes i dåtida Europa var höga ramar. Langstrothsystemet har alltid ramarna placerade på ”längsbygge” medan man i Europa tidigare ofta använde ”tvärbygge”. Det är ju välkänt att bina placerar honungen över eller längst bak i bibostaden räknat från flusteröppningen. Om bina får välja så blir det längsbygge. Vid tvärbygge ger höga ramar bättre övervintring. Lågnormalramen kom tidigt att användas även i England.

Bild 1. Längsbygge. Sarg och tak av cellplast, botten av trä/plywood. Observera flustersprinten som musskydd.

Erslevskupan

Omkring år 1886 byggde kantor Hans Erslöv i Kalundborg, Danmark sin första uppstaplingskupa ”Erslevskupan”. Det fanns föregångare i Danmark, men han var först att introducera Lågnormalramen som redan kommit till England från Amerika. Erslevskupan hade i början tolv ramar på tvärbygge, och skattlådor med halvramar. Uppstaplingssystem således, men lådorna placerade i ett ytterhus av trä. Lågnormalramen kallas ibland för ”erslevsram”. Se även bild och särtryck ur ”Lärobok i Biskötsel” nedan:

Bild 2: Faximil ur Lärobok i Biskötsel. Erslevskupan.

Langstrothsystemet

Langstroths bibostad (Amerika) består av lösa lådor (sargar) med ramar på längsbygge. En bred ram är ju mera ergonomisk för biodlaren eftersom det inte blir så högt att lyfta de översta skattlådorna. Bina trivs lika bra under förutsättning att ramarna orienteras som längsbygge. Bisamhället skötes alltså från sidan (inte bakifrån) och bina kan följa sin instinkt att placera honungen längst bort från flustret. 

Utveckling i Sverige

Erslevskupan vandrade över Öresund till Sverige. Vid Sveriges Allmänna Biodlarförenings första möte 1897 antogs Lågnormalramen som standardram, men redan 1898 beslutade styrelsen för denna förening att ramens höjd skulle ändras från cirka 9 tum till cirka 11 tum, och ramen kallades då Wieslanderram. En svensk tum (verktum) motsvarar 24,74 mm. och en engelsk tum (inch) 25,4 mm.  Höga ramar fanns dock kvar, och bibostäder utfördes ofta med flera ramar t.ex. 15 eller 18 (givetvis då på tvärbygge). 1905 tillkom Svearamen (12×12 tum) med höjd och bredd 300 mm. som en kompromiss. ”Trågkupan” blev en svensk specialitet, oftast med svea-ram. Ibland kallades den då för Sveakupa. Svea- och Wieslanderramar liksom trågkupor är i dag helt omoderna, men kan fortfarande beställas från biredskapshandlare. Träramar i allehanda format kan säkert också beställas. Det finns ännu flera ramformat, men inga som har slagit igenom. ”Norsk ram” har aldrig blivit vanlig i Sverige. I Danmark förekommer fortfarande ”10×12” där 10 står för höjden (i tum givetvis). Den som köper begagnad utrustning bör se upp eftersom det förekommer väldigt många varianter.

Lågnormal eller Langstroth ?

I Sverige står valet i dag mellan dessa format, fast egentligen är det två system:

Lågnormal (LN) 366 222 (bxh) (yttermått i mm.)

¾-Langstroth (Farrar) 448 168 (bxh)

I Amerika kallas Farrar-ramen ”Medium depth”

Sveriges Biodlares Riksförbund (SBR) rekommenderade under 1900-talets mitt Lågnormalramen som en ”universalram” att användas både i yngelrum och skattlådor. Innan Buckfastbiet blev vanligt i Sverige (infördes 1975 av Ulf Gröhn) svärmade nästa alla bin, och diverse metoder användes för att hindra bisamhällets utveckling så att svärmbenägenheten minskades. Man kan läsa om detta i äldre ”biböcker”. En metod var ”yngeluppflyttning” som innebar att yngelramar flyttades upp i skattlådan ovanför spärrgallret. I dag avrådes bestämt från att flytta yngelramar till skattlådor (med undantag för vissa moment vid drottningodling, men det är en annan historia).

Stora ramar

Buckfastbiet kom till Sverige från England 1975. Broder Adam (Karl Kerle) vid Buckfastklostret skapade genom avel och selektion ett bi som nästan inte  svärmade (svärmprocent under 5%). Ett sådant bisamhälle kräver stor plats för yngel. Om lediga celler saknas för drottningens äggläggning vaknar svärmlusten, även hos Buckfastbin. Broder Adam upptäckte att han behövde ett större yngelrum jämfört med de som sedan länge användes vid klostret. I Amerika fanns Langstrothramar med bredd 448 mm. och olika höjder. Den största kallades ”Jumbo” med höjden 286 mm. Broder Adam tillverkade själv sargar och ramar, och ändrade måtten lite grand. Hans ramformat kom att kallas ”Dadant” i Europa uppkallat efter firman som saluförde ”Jumbo”. Hans ramar bör egentligen kallas ”modifierad Dadant” eftersom måtten inte stämmer exakt med de gängse. Jumbo-ramen slog aldrig igenom i Amerika och saluföres inte där längre. Broder Adam använde 12 ramar i yngelrummet, längsbygge givetvis. Sargar för 12 eller ibland 13 ramar har förekommit även i Sverige, men har inte slagit igenom hos oss. Broder Adam övervintrade med  cirka 7-9 (om jag minns rätt) av dessa stora ramar, vilket innebar att varje bisamhälle varje år fick minst tre vaxmellanväggar att bygga ut. I skattlådor användes ”tjockramar” dvs. 10 ramar (om jag minns rätt) med större avstånd mellan ramarna. Broder Adam bytte aldrig vax i skattlådorna. Skattlådsramarnas mått var ungefär som ¾-langstroth.

I Sverige har många biodlare följt Broder Adams exempel och gått över till stora ramar i yngelrummet. Det går naturligtvis också bra att ge bina två lådor (tjugo ramar) ovanpå varandra som yngelrum. Detta är opraktiskt, för det tar minst dubbelt så lång tid att undersöka tjugo ramar i två lådor jämfört med 10 stora ramar i en låda. För bina innebär det då att risken för att bina skall bli oroliga ökar. Biodlaren vill inte störa bina onödigt länge.

Köpa ramar och sargar

Den som tänker snickra ramar och sargar och övrig utrustning själv kan välja format och utförande fritt. Tänker man köpa, så får man välja det som finns i marknaden. Träramar finns i många format, men plastramar endast i de vanligaste formaten. Sargar i trä kan fortfarande köpas eller beställas, men vanligaste material är cellplast av polystyren. Ramar av trä internationellt är alltid av Hoffman-typ, men i Sverige är det mycket vanligt med avståndsstift. Plastramar tillverkas endast av Hoffmantyp.

Sargar av cellplast finns även av svensk modell (Nacka-kupan). Jag är osäker på om tillverkningen sker i Sverige. Man bör välja helgjutna eftersom de har större hållfasthet. Det finns följande utföranden:

Lågnormal
10 ramar Även plastramar Ram hxb=222×366

½ LS
10 ramar Ej plastramar Ram hxb=146×366

¾-Langstroth (Farrar)
10 ramar Även plastramar Ram hxb=168×448(450)

1/1-Langstroth
10 ramar Även plastramar Ram hxb=232×448(450)

Dadant 10 ramar Även plastramar Ram hxb=286×448(450)

Swallow (1/2-dadant)
10 ramar Ej plastramar Ram hxb=137×448

Breddmåttet 450 avser plastramar som alltså är något bredare än träramar. Alla mått i mm.

Utbudet är således störst när det gäller Langstroth-format. 1/1-Langstroth är ovanlig i Sverige. I Mölnlycke Biodlarförening är specialformatet E-ram (Dadant Plus), motsvarande 1,5 Langstroth med mått hxb=344×448 (mm.) vanlig. E-ramen finns för närvarande inte i de vanliga biredskapsaffärerna utan får beställas t.ex. från snickeriverkstad. Sargar för E-ram tillverkas ej, men man ställer två sargar för ¾-Langstroth ovanpå varandra och fäster ihop med tape eller klammor av något slag. 10 E-ramar motsvarar 12 Dadantramar.

Plastramar har fler celler jämfört med motsvarande träram med insatt vaxmellanvägg. En plastram i format Dadant har nästan lika många celler som en E-ram. Plastram i format Lågnormal är inte vanlig i Sverige.

Bild 3: Ramar (exempel)

Överst till vänster: Lågnormalram (delvis utbyggd)

Nederst till vänster: ¾-langstroth, utbyggd ram

Överst till höger: Dadantram, plast

Nederst till höger: E-ram, träram med insatt vaxmellanvägg

½ LS är ett speciellt format som kan användas som skattlåderam i kombination med Lågnormal i yngelrummet. Man får då lättare skattlådor. Swallow kan på samma sätt kombineras med Langstroth av samma skäl. Eftersom detta inte påverkar yngelrummet så är det lätt att prova framdeles för den som tycker de vanliga skattlådorna blir tunga att lyfta.  

Någon officiell undersökning av vilka ramformat som användes i Mölnlycke Biodlarförening har vi inte gjort, men överslagsvis är 2/3 av medlemmarnas bisamhällen uppställda på ¾-langstroth eller E-ram och 1/3 på Lågnormalram. Ser man till antalet biodlare som använder respektive ramformat så är däremot Lågnormal i majoritet. Någon motsvarande undersökning för hela Sverige finns inte, men troligen är läget ungefär likadant i hela riket.

Stora eller små ramar

Med ”små ramar” menar jag här Lågnormal resp. ¾-langstroth och mindre. Stora ramar dvs. Dadant och E-ram är direkt olämpliga i skattlådor. En sådan ram, full med honung, väger över 4 kg. och en låda (10 ramar) över 40 kg. Tomvikten för sarg och ramar tillkommer. Det blir tungt och opraktiskt. De flesta väljer små ramar i skattlådor. Å den andra sidan: Om man ger bina två lådor med 20 små ramar i yngelrummet så kan man använda samma ram överallt. En universalram med andra ord. Nu avråder vi inom Mölnlycke biodlarförening definitivt från att flytta ramar från yngelrum till skattlåda av följande skäl:

1. Yngelrumsramar kan innehålla vinterfoder dvs. sockerlösning.
2. Celler som tidigare har hyst yngel har med sig kokongvävnad och avfallsprodukter. Att slunga sådana ramar är ohygieniskt.
3. Om man får med sig ägg eller späda larver upp i skattlådan kan man få drottningceller där.
4. Drönarceller kan komma med upp i skattlådan, och det vill man definitivt inte ha.

Bina bygger ut mellanväggar vid gott drag, dvs. när de behöver vaxkakor, men inte annars. Det brukar bli vackrast kakor i skattlådan. Detta är väl det enda skälet till att använda urslungade honungsramar för att utöka i yngelrummet på våren. Med olika ramar i skattlåda och yngelrum går inte detta. Slungor för langstrothformat har ofta (men inte alltid) korgar som rymmer två ¾-langstrothramar. En slunga för tre ramar rymmer då sex ¾-ramar (men bara tre Lågnormalramar) eller tre Dadant- eller E-ramar. Om man vart tredje år vid gott drag ställer på en sarg med Dadant- eller E-ramar (mellanväggar) så kan man få dem utbyggda och sedan slunga ur honungen med ganska litet extra besvär. Sedan har man utbytesramar till yngelrummet för tre år framåt.

SBR-standard

Alexander Lundgren var redaktör för Bitidningen under många år och skrev böckerna ”Kupsnickaren” och ”Lärobok i biskötsel”. Han hade stor påverkan på biodlingen i Sverige under nittonhundratalet, och ”Kupsnickaren” blev en sorts svensk standard. Svea- och Lågnormalram beskrev han noggrant. SBR hade senare, efter Lundgrens tid, en redskapskommitté som tidvis var mycket aktiv. Den senaste versionen av SBR-standard kom 2005, och där försökte man sig på en modernisering och tog med Langstroth-formaten. Kommittén tog sig nog vatten över huvudet då eftersom man försökte lansera en svensk variant. Vissa mått avviker något från vad som är gängse internationellt. Utomlands användes nästan bara ramar av Hoffmantyp medan avståndsstift är vanligt i Sverige.

SBR-standard modell 2005 blev en flopp, kommitténs arbete upphörde och standarden uppdateras inte längre. Den som tänker köpa ramar eller sargar bör kolla måtten noga. Allt passar inte ihop. Plastramar är alltid av Hoffmantyp och dessutom 2 mm. bredare än motsvarande träram. Detta kan vara befogat eftersom plastramar är mer måttriktiga och formstabila vilket gör att de passar bra i sargarna ändå trots att bigången i sidled blir 7 mm. mot normalt 8 mm.

Botten

Sargarna placeras på en botten av trä och plywood eller dito av cellplast. Träbottnar utföres vanligen som ”hel botten” med 20 mm bigång (se bild 1.) och lister på tre sidor medan en kortsida är öppen så att bina får in/utgång. Öppningen kallas flyghål eller fluster.

Bigången skall normalt vara högst 10 mm. men under ramarna (närmast bottnen) blir det inte så ofta vildbygge att det påverkar skötseln av bisamhället i någon större omfattning. Flusteröppningen såväl sommar som vinter måste alltid vara minst bxh=360×20=7200 kvadratmillimeter så att ventilationen blir tillräcklig. Erfarenheten talar för detta. Det går i och för sig lätt att räkna ut hur mycket luft bina behöver sommar respektive vinter, men ventilationen påverkas även av vinden som är svårare att beräkna. Bina behöver luft. Men – på vintern vill möss komma in till bina för att få värme och för att stjäla mat, och detta måste förhindras. Jag använder en flustersprint diameter 10 mm. (se bild 1.) som musskydd så att springan som mössen måste tränga sig igenom blir högst 6 mm. Det finns även andra typer av musskydd. Viktigt är att den effektiva ventilationsöppningen blir minst så stor som enligt måtten ovan.

Botten med nätöppning (nätbotten) användes ofta. Materialet är ofta cellplast. Flusteröppningen kan då minskas till 6×360 kvadratmillimeter om nätöppningen är minst 7200 kvadratmillimeter. Bigången under ramarna blir då också 6 mm. vilket minskar risken för vildbygge, men samtidigt blir det svårare att placera varroagaller under ramarna. Nätöppningen bör helst placeras nära flusteröppningen så att man inte stör binas instinkt att placera honung och foder längst bort från flusteröppningen. Köper man nätbotten från redskapshandlare får man i praktiken välja det som tillverkas. Nätöppningen placeras ofta centralt och är ofta onödigt stor. Bina behöver luft, och hellre för stor nätöppning än för liten. Invintring på höga ramar (Dadant eller E-ram) går i regel bra oavsett vilken botten man väljer. Invintring på en låda och låga ramar (¾-langstroth eller Lågnormal) går bra med författarens botten och längsbygge. Nätbotten bör inte användas vid invintring på en låda med låga ramar.

Tak

Vanligast är Nacka-kupans tak som är tillverkad av cellplast (se bild 1.) men flera varianter finns. Värmeisolering i taket är bra eftersom det förhindrar uppkomsten av kondens under vintern och för stor uppvärmning under sommaren. Givetvis kan man själv göra tak av trä med värmeisolering av något slag och regnskydd av papp eller plåt. Alla lätta tak måste förankras med spännband eller tyngder så att de inte blåser bort.

Referenser

Alexander Lundgren: Lärobok i Biskötsel 1943 (6:e uppl.) Författarens förlag

Alexander Lundgren: Kupsnickaren 1973 (5:e uppl) Firma Joel Svenssons förlag

SBR-standard 2005 (utgången) Förlag SBR (SBR=Sveriges Biodlares Riksförbund)

Wikipedia: Uppslagsord Langstroth resp Dzierzon

Sammanfattning

Valet står alltså mellan två ramformat som båda har sitt ursprung i Amerika och Langstroths uppfinning av uppstaplingskupan. ¾-langstroth som också kallas Farrar har blivit standard i Amerika och stora delar av världen. Lågnormalramen som kom till oss via England och Danmark blev tidigt populär i Sverige, kanske påverkat av Dzierzon och hans efterföljares många olika försök att åstadkomma en praktiskt användbar bibostad. Sveakupan var populär från tidigt 1900-tal fram till Buckfastbiets entré hos oss 1975. Idag hör den definitivt till det förgångna, men omnämnes trots detta så sent som 2021 av en nostalgisk skribent i Bitidningen. Bina trivs på alla ramformat om de får rätt omvårdnad. Utbudet av tillbehör som t.ex. slungor är störst när det gäller Langstroth-formaten.

Vad skall Du nu välja? Sveriges troligen största biodlingsföretag, Wizpings, skriver som ett mantra på sin hemsida: ”Det går oftast lika bra göra tvärtom.” Inom biodlarkåren gäller en viss skepsis mot beslutsfattare på olika nivåer, från regering och jordbruksverk till biodlingspampar i förbund och distrikt. Detta kan i vissa fall vara befogat, och gäller kanske också en ordförande i en lokalförening. Jag tänker inte ge dig chansen att göra tvärtom. Alltså blir rådet: Välj själv.

2021-04-23 ©arlerik

.

BRA BIN

Hur får man bra bin?

Drottningen är i normalfallet mor till alla bina i bisamhället. Strax efter svärmning eller drottningbyte gäller detta inte, men bidrottningen lever flera år medan arbetsbina på sommaren bara cirka sex veckor. Biodlaren kan således styra hela bisamhället genom att köpa eller odla bra drottningar.

Vad är bra bin?

Ett ”naturligt” bi lever utan påverkan av människan. Naturen har en enda målsättning nämligen överlevnad. I Sverige finna inga ”naturliga” bin av arten Honungsbin (Apis Mellifera). Vårt klimat ger inte förutsättningar för bin att klara sig helt utan hjälp från människan. Förvildade bisvärmar kan i gynnsamma fall klara sig något eller några år, men i längden går det inte. Historiskt har Sverige (närmast efter senaste istiden) haft ett varmare klimat. Troligt är att arten Apis Mellifera vandrade in i landet på den tiden.

Biodlaren ställer helt andra krav på bisamhället jämfört med naturens enda (överlevnad) till exempel:

1. Friska bin som klarar vintern
2. Lättskötta bin
3. Honungsskörd
4. Pollinering av vilda och odlade växter

Hur hittar man sådana bin?

Före ångmaskinens tid färdades människan till fots, med häst eller med åror och segel över vatten. Bina kan ju flyga, men hindrades då som nu av höga berg eller stora vatten. Transporter var dyra på den tiden. Människan flyttade inte bin, och det uppstod ”geografiska raser” av honungsbin. Av dessa raser har följande fått störst betydelse:

Apis Mellifera Mellifica (Nordiska biet, även kallat ”mörka” biet)

Apis Mellifera Ligustica (från Ligurien, även kallat ”gula” eller ”italienska” biet)

Apis Mellifera Carnica (”Krainer”, anses numera vara en variant av Ligustica)

Av de ursprungliga geografiska raserna finns ingenting bevarat i ren form. Allt är uppblandat. Det vanligaste honungsbiet i Sverige kallas Buckfastbi. Detta är ingen ras i ursprunglig bemärkelse.

Rasgrupper

I Sverige finns avelsföreningar för Buckfastbin, Nordiska, Ligustica respektive Carnicabin. De olika avelsföreningarna har helt olika målsättningar. Buckfastgruppen är helt inriktad på bisamhällets egenskaper. De övriga grupperna har en strävan att ur de blandrasbin som finns i dag försöka återskapa bin som liknar de bin som fanns i de geografiska områdena. Rastypiskt anses då vara:

Kulören (gula färgband) speciellt på biets bakkropp.

Vingarnas utseende (exempelvis ”vingindex”)

En korsning mellan ett ”gult” bi och ett ”nordiskt” bi ger normalt en avkomma med gula band på bakkroppen. Detta innebär att ett bi med gula band i verkligheten ofta är ett blandrasbi. Det finns inga undersökningar som tyder på att vingindex har något samband med goda egenskaper som är intressanta för biodlaren. Däremot är det möjligt att vingindex kan användas för att bedöma hur pass nära släkt olika bin kan vara inbördes.

Buckfastbiet

Vid klostret Buckfast Abbey i England var munken Broder Adam (född Karl Kerle) verksam från tidig ålder fram till sin död. Han uppfann Buckfastbiet. Broder Adam korsade ett bi från Ligurien med bin från England, som således var ett nordiskt bi. Broder Adam ställde upp följande avelsmål:

1. Fruktsamhet (dvs. bisamhällen med många bin)
2. Motståndskraft mot bisjukdomar
3. Inga svärmar
4. God honungsskörd

I Sverige har Föreningen Svensk Buckfastavel lagt till ett femte avelsmål

5. Fredliga bin

Selektion

Vid klostret fanns cirka 300 bisamhällen uppställda i ett stort antal bigårdar. Broder Adam odlade varje år ett antal testserier som bestod av vardera 30 drottningar. Drottningarna i en testserie var systrar eftersom de odlats från samma moder. Alla testseriedrottningarna parades vid en isolerad parningsstation där alla drönargivande bisamhällen hade bidrottningar som var systrar, men givetvis efter en annan drottning. Bin är mycket känsliga för inavel.

Broder Adam var inte intresserad av vingindex. Hans metod var selektion (urval) helt grundad på avelsmålen. Den bästa drottningen i den bästa testserien fick gå vidare i aveln. Bin som svärmade, blev sjuka eller gav svaga samhällen försvann således direkt ur aveln. – Drönare föds ur obefruktade ägg. När drottningarna i de drönargivande samhällena är systrar får således alla drottningar vid parningsplatsen samma genetiska drönararv. Detta är nödvändigt om man vill ha en snabb selektion. Det är också en nödvändighet om man vill ställa upp stamtavlor. Stamtavlor användes framför allt för att undvika inavel.

Hur köper eller odlar man bra bidrottningar?

Buckfastbin är selekterade på bra egenskaper. Vingindex användes inte. En buckfastdrottning kan vara:

1. Fulltestad (dvs. nr. 1 i testserie)
2. Stationsparad (stamtavla i tre led bakåt)
3. Friparad (F1) dvs. moder stationsparad men friparad t.ex.i renparningsområde

OBS! Friparad drottning efter F1-moder (F2) får INTE kallas Buckfastdrottning. Vid friparning i senare led (F3 osv.) blir det ”traktens blandning”…

Man bör vara skeptisk mot hemmagjorda kvalitetsbeteckningar till exempel ”i grunden buckfast” och liknande. Reglerna ovan är fastställda av Föreningen Svensk Buckfastavel, och Buckfast har blivit ett kvalitetsbegrepp. Själva ordet är dock inte inregistrerat. Kontrollera innan Du köper om säljaren deltar i avelsarbetet med buckfastbin.

Är en F2-drottning oduglig?

Drottningar av typen F2 kan vara bra – eller också odugliga. Det är rena lotteriet. ”Utklyvning” kallas det på avelsspråk. F3-drottningar liksom ”traktens blandning” i övrigt blir oftast nitlotter. Bra drottningar är något dyrare i inköp av naturliga skäl. Om Du vill komma billigt undan:

1. Köp larver på Larvdagen och odla själv
2. Köp oparade drottningar av god kvalitet och para på rasparningsplats eller parningsstation

Att köpa drottningar, larver eller bisamhällen är en förtroendesak. Det är också viktigt att köpa bin som passar in i trakten. Renparningsområde för Buckfastbin finns endast i Mölnlycke-Benareby i Härryda kommun. I trakter där det finns inslag av Nordiska bin kan bina bli mycket ilskna. Även biodlande grannar i sådana områden kan vara fientligt inställda. Gula bin liknar till utseendet buckfastbin, så det krävs goda kunskaper hos betraktaren för att se skillnaden. Carnicabin är mycket svårskötta på grund av sin svärmlust.

Ständigt avelsarbete

Avelsarbete måste pågå ständigt. Nya testserier måste ställas upp, varje år. Risken för inavel är påtaglig, och man måste ständigt söka efter bin som inte är nära släkt med de man redan har. Stamtavlor är således ett viktigt hjälpmedel. Vid parningsstationer behöver man ha ett tillräckligt stort antal drönargivande samhällen så att man inte utarmar buckfaststammen. Det behövs ett stort antal testserier i Sverige. Stationsparade drottningar är givetvis inte i första hand avsedda för produktionssamhällen. De är främst avsedda för testserier. F1-drottningar måste produceras i stort antal, vilket kräver att det finns odlare och köpare. Och – inom rasparningsområdet måste man se till att det finns ”drönardominans”. Fördelarna är dock uppenbara, och ingen vill nog ha tillbaka det ”naturliga biet” som sticks och svärmar. Sådana bin hade vi i Mölnlycketrakten fram till millennieskiftet. Vi som var med då, vi minns.

2021-03-16 ©arlerik

—————————————————-

Till Minne av Allan Borlid

Allan Borlid avled 12 november 2020, 94 år gammal.
Han blev medlem i Mölnlycke bf. 1987, vice ordf. 1989-1990 och ordf. 1991-2000 samt hedersmedlem från och med 2001. Snabb karriär således, men Allan hade lång erfarenhet av föreningsarbete. På gården Bolås, där han var född, tillverkades trätunnor på gammalt maner. Tunnbinderi var utmärkande även för granngårdarna Benareby och Hyltan i dåvarande Landvetter socken, numera i Härryda kommun. I hembygdsgården i Mölnlycke var Allan drivande i arbetet med att återuppbygga en komplett tunnbinderiverkstad. Utrustningen kom för resten från dödsboet efter en annan tidigare medlem i Mölnlycke bf. nämligen ’John på Näset’ tillhörigt Benareby. Familjen Borlid i Bolås var ”framåt”. Gården hade egen såg som drevs med vatten från Nordsjön/Östersjön i området. Man bytte till turbin och generator, byggde el-ledning på stolpar och flyttade hem sågen till gården. Samtidigt fick man elström i husen. Fungerade bra i många år.

Buckfastbiet kom till Sverige 1975. Några medlemmar i Mölnlycke bf. hade tidigt på nittiotalet provat buckfastbiet. På ett föreningsmöte 1995 väcktes frågan att bilda ett renparningsområde ”för bin med stamtavla”. Allan var genast med på noterna och stödde detta. Föreningens första parningsplats låg på Allans tomt vid Bolåsvägen. ”Benareby renparningsområde” blev parningsområdets namn, och det fungerar fortfarande. Givetvis fanns också motstånd till detta. ”Arga bin samlar mer honung” kunde det heta, till exempel. Allan var ingen stridens man, utan lyssnade till argumenten med glimten i ögat. Tiden fick ha sin gång. Styrsö nationella parningsstation för buckfastbin startades 1999 av föreningsmedlemmar. Stationen var igång ända tills 2019. – Han var också intresserad av blommor, och anlade en mönsterträdgård på sin tomt vid Bolåsvägen.

Allan var glad, vänlig och sällskaplig. Han ordnade en stor fest vid föreningens sextioårsjubileum 1995. Han ledde kurser för nybörjare. Som hedersmedlem följde han noga föreningens verksamhet fram till de sista åren, då han tyvärr inte längre hade hälsan i behåll. Särskilt gladde han sig när föreningens medlemstal ökade. Han gillade också att springa och åka skidor, och han var en föreningsman av rang. Vi minns honom med glädje.

MÖLNLYCKE BIODLARFÖRENING

Carl-Erik Dahlberg, ordförande