Av Carl-Erik Dahlberg

Utdrag ut tidningen, Mölnlyckeortens biodlarförening 80 år

Inför föreningens åttioårsjubileum som ska firas med årsmöte och lunch på Råda Säteri den 28 november 2015 har jag fått uppgiften att samla in några tankar om vad som har hänt de senaste tjugo åren Till jubileumsskriften 1995 skrev jag en personlig hållen återblick om biodling vid Benarebyvägen, som finns med även i denna skrift. Jag tar mig nu friheten att fortsätta berättelsen i samma personliga stil som jag började med för två decennier sedan.

Renparningsområde och två parningsstationer

Men först ber jag att få backa bandet något. Min hustru Ingegärd och jag hade 1993 övertagit stugan vid Långetjärns byggd i en första etapp 1936-1937. Efter renovering med nytt kök och ny dränering stod huset klart 1995 vilket firades med biodlarmöte i juni 1995. Om jag minns rätt var detta sista gången ett sommarmöte anordnades i vår förening i den ursprungliga formen med besök hos någon medlem som visade sin bigård och kaffe förstås! Utan att överdriva kan jag intyga att Egon genom sin entusiasm genast fångade alla närvarandes intresse. Efter en livlig diskussion enades man om att öppna ett renparningsområde för bin med stamtavla i Mölnlycke. Arbetet med Benareby avelsområde hade startat!

Den första entusiasmen var stor, men snart infann sig eftertänksamheten. Det krävdes en insats av varje enskild medlem i föreningen. Alla drottningar i ett stort område där Benareby var ett imaginärt centrum måste bytas. Jag personligen är inte helt säker på att alla medlemmar hade sett en bidrottning. Jag menar i verkligheten. Det är ju lätt att hitta en drottning på en bild i Bitidningen, men svårare bland tiotusentals arbetsbin i ett samhälle. De flesta hade ju dessutom arga bin. Motstånd dök upp från oväntat håll. Argument som ”arga bin samlar mer honung” och ”snälla bin ser dumma ut” fördes fram. Den obotfärdiges förhinder, måhända. >Till och med en stor entusiasm kan vackla. Tanken fanns ett tag att flytta parningsområdet till en annan plats.

Dåvarande bitillsynsmannen i Mölnlycketrakten är född på Styrsö i Göteborgs södra skärgård. En vårvinterdag 1998 tog Egon och jag skärgårdsbåten från Saltholmen för att träffa honom och några andra biodlare på Styrsö. När båten närmade sig Syrsö Brotten stod han på kajen och viftade och skrek: Åk med till Styrsö Skäret så möts vi där istället. Båten strävade ut, och vi såg honomåka iväg på Skäretvägen med sin trehjuliga flakmoppe, efterlämnande ett blåvittavgasmoln modell rökpust efter sig. Väl framme vid skäret bytte vi från båt till flakmoppe och rullade iväg för vårt första möte med biodlaren som skulle bli platsansvarig för det som senare blev Styrsö Parningsstation för Buckfastbin. Färden fortsatte runt Styrsö och med last av tre stabila bigubbar gick det inte särskilt fort i uppförsbackarna.

Jag kom att tänka på refrängen

För kors i Jesse namn vad det gick långsamt fram
Vi hurra för den resan när vi kom till Köpenhamn

Alla vi träffade på Styrsö var positivt inställda. Styrsö har ju tidigare haft en parningsstation men då för Nordiska bin. Styrelsen i Mölnlycke biodlarförening med dåvarande ordförande i spetsen var genast med på noterna och stödde projektet. Ett viktigt arbete utfördes av dåvarande sekreterare som samlade in uppgifter från alla medlemmar om vad man hade för bisamhällen och var de var uppställda. Arbetet med renparningsområdet ledde alltså till en renparningsstation. Både och kan man faktiskt säga. För att få rätt drottningar behövdes en parningsstation. Målet var 95% bidrottningar av rätt härstamning inom renparningsområdet vilket nåddes 2001, det vill säga sex år efter beslutet. En bidragande orsak till detta var att ett stort antal av bisamhällena inom föreningen tillhörde Egon och ett mindre antal var mina egna.

En kylig morgon hösten 2003 åkte ett antal biodlare med Egon i spetsen ut från Stavder nära Frillesås i Halland med destination Vendelsö. Syftet med denna resa var att rekognosera för en återstart av Vendelsö parningsstation. Med på resan var han som senare blev stationsföreståndare och primus motor för den parningsstationen, som kom i drift 2004.

Varroakvalster

Varroakvalstret upptäcktes i Sverige första gången på Gotland. Några år senare hittades kvalstret i Skåne. Nyheten om detta spreds vid konferansen BI-88 som ägde rum i Örebro.Vid kongressmiddagen hade jag tillfälle att träffa sin tids meste drottningodlare i Sverige. Han odlade drottningar av Ligusticatyp. Detta nämnt som en parantes. Experter från riksförbund och lantbruksuniversitetet var eniga om att kvalstret skulle sprida sig tre kilometer per år. Ett invecklat zonsystem inrättades för att hindra kvalstrets spridning över landet. Nu är ju varroakvalster inte läskunniga så bestämmelserna fick väldigt liten effekt. I verkligheten blev hastigheten ca trettio kilometer per år. I Mölnlycke hittades kvalstret första gången 2003 av en uppmärksam medlem. Bitillsynsmän och SLU bekräftade fyndet. Alla biodlare i trakten var dock inte övertygade. En av dem lär ha yttrat:” Jag tror inte på några kvalster förrän jag sett dem själv”. Med glasögon eller kanske förstoringsglas är de inte särskilt svårt att upptäcka dem. Kvalster finns nu med säkerhet i alla bigårdar. Vid en repetionskurs för så kallade godkända biodlare träffade jag SBR.s bisjukdomsexpert. Jag bad honom komma till Mölnlycke för en instruktionskurs eftersom vi nu hade fått varroa. Jag kommer svarade han, men då vill jag ha ett bisamhälle att demonstrera i och minst tio deltagare. Det lovade jag direkt, och vi skulle träffas hos mig på Benarebyvägen. Det fanns inte tid för någon kallelse via Bitidningen utan telefonkedja blev modellen. Det kom över fyrtio biodlare i tjugotvå bilar. Trängsel! En bekant till mig som var kapten på en Stenabåt packade in bilar på tomten. Stolar hade jag lånat litet här och var. Visst är det roligt när biodlare sluter upp. Här blev det en pärs och ett minne för livet.

Varroakvalstret sprider sjukdomar till våra bin. Många har försökt att bekämpa med syror. Mjölksyra, myrsyra, oxalsyra samt drönarutskärning. Jag vet inte om någon har lyckats helt med att få bina att överleva i det långa loppet med dessa metoder. Många har använt fluvalinat typ Apistan. Resisten uppstod ganska snart, precis som experter förutspått. Problemen med kvalstren och de sjukdomar de sprider hr tyvärr ökat efter hand. VSH-bin kanske kan bli en lösning, men där är vi inte ännu.

Yngelröta

Jag vill återkomma till en annan vanlig fruktad bisjukdom, yngelröta. Jag skrev om den även för tjugo år sedan. Men först, som parantes, en återblick. När min far Carl Ivar avled 1976 blev jag kontaktad av dåvarande ordförande i föreningen. Jag lovade att bli medlem mot löftet att slippa åtaga mig några uppdrag. Alla var vänliga att respektera detta, men för säkerhets skull undvek jag alla årsmöten. På vårvintern brukade föreningen ha ett vårmöte, och då brukade jag vara med. Ett sådant möte 1979 minns jag särskilt på grund av en obehaglig episod. Jag var där tillsammans med min son Calle som då var tolv år. En medlem hade råkat ut för yngelröta. Enligt lagen skulle bisamhällena brännas. Medlemmen hade kommit på den enligt min mening befängda idén att ordförande som också var bitillsyningsman hade ”dragit hem” smittan. Eftersom han var bitillsyningsman så kunde han ha kommit i kontakt med smittan så att säga i tjänsten. Ordförandes bigård var givetvis också smittad. Efter mötet uppstod en pinsam ordväxling mellan de nämnda personerna som jag naturligtvis kände båda två. Jag visste ju att yngelröta hade alltid funnits i alla bigårdars trakten. Jag fick verkligen skämmas inför min son som fick höra på när okvädingsorden haglade mellan kontrahenterna. Ordföranden avgick med omedelbar verkan. Detta är alltså förklaringen till en viss diskontinuitet i föreningens ordförandelista.

I boken”Sjukdomar, parasiter och skadegörare i bisamhällen” uppger författarna Ingemar Fries och Preben Kristiansen att bekämpandet av yngelröta genom att elda upp smittade samhällen har lett till att yngelrötan har minskat i landet. I boken skriver man också att yngelröta egentligen inte är särskilt smittsamt. Om jag hade fått tillfälle att framföra en åsikt om detta skulle jag ha framhållit att inom Buckfastaveln sker numera utrensningstest i alla testserier. Min personliga åsikt är, att med bra bidrottningar i bigården är yngelröta inte längre något stort problem.

Framtiden

Tillsist några ord om framtiden. För tjugo år sedan uttryckte redaktören för sextioårsskriften tankar om biodling som näringsverksamhet och som hobby. Han hade även visioner om föreningen som organisation. Mycket har hänt sedan han skrev om detta. Mölnlycke är idag en tätort i Göteborgsregionen. 1995 fanns fortfarande många sommarstugor som nu har blivit permanentbostäder. Boende i Härryda kommun har numera ofta sommarstugor vid havet eller annorstädes. Buckfastbiet är idag det i särklass vanligaste biet, och har gjort det möjligt att driva företag med hundratals bisamhällen. Biodling har utvecklats mot stordrift. Vanligaste material i bibostäder är numera cellplast av polystyren. Min far tillverkade för drygt hundra år sedan de första bikuporna av trä med träramar som fanns i hans hemkommun Frändefors, numera Vänersborg. Jag själv importerade för snart tjugo år sedan de första plastramarna i format 3/4-langstroth från USA, och då var jag först i västra delarna av Sverige med detta. Jag tror att plastramar och cellplastkupor har framtiden för sig. Idag är det inte många som har tid och möjlighet att snickra sin utrustning själv. Detta kommer säkert att leda till en standardisering. Langstoth-formatet när dominerande internationellt och kommer troligen att slå ut exotiska format. till exempel lågnormal.Men detta är en utveckling på lång sikt. Honungsmarknaden är svår och konkurrensen från låglöneländer kommer att fortsätta. Trots detta kommer det att finnas biodling, både som hobby och som yrkesverksamhet. Om utvecklingen mot stora biodlingsföretag kommer att fortsätta är inte alldeles självklart. Intresset för närodlat är också växande och kan kanske ge ett utrymme även för medelstora biodlingar.

Mölnlycke biodlarförening är en lokalavdelning inom Sveriges biodlares Riksförbund, SBR. Rikförbundet är över hundra år och har en trög organisation med distrikt och förbundsstyrelse. Beslut tas alltså på tre nivåer. Det finns även en mer företagsinriktad förening för biodlare nämligen biodlingsföretagarna, BF. I den organisationen har man inga lokala föreningar eller distrikt utan alla medlemmar får vara med på årsmötet. En platt effektiv modell med andra ord. Konkurrens och i vissa fall samarbete har enligt min mening lett till en vitalisering av både SBR och BF. Inom göteborgsregionen finns nästan tio olika lokalavdelningar. Mölnlycke är idag unik med egen nationell parningsstation på Styrsö i Göteborg och rasparningsplats i Mölnlycke. Vi anordnar en så kallad larvdagvarje år. Detta är en sammankomst då biodlare från när och fjärran kan komma och mot en blygsam avgift få hämta hem larver från våra bästa drottningar för att sedan odla nya drottningar hemma i sina egna bigårdar. Mötesverksamheten består av temadagar i demobigården i Råda Säteri i Mölnlycke. Grundkurs och fortsättningskurs i föreningens egen regi anordnas varje år. Drottningodlingskurs och avelskurs kan endast anordnas om tillräckligt antal deltagare finnes. Honungens Dag anordnades från sent 1900-tal under två decennier i samarbete med Råda Hembygdsförening i Hembygdsgården, men sedan samarbetet med hembygdsföreningen har upphört finns nu ett liknande arrangemang på Råda Säteri i samband med Rådasjöns Dag. Medlemmar i vår förening har bisamhällen uppställda i kommunen Härryda, Göteborg, Mölndal, Kungsbacka och Orust. Kanske rentav i fler kommuner. En tanke kunde vara att gå samman med andra föreningar, men detta ser jag som lönlöst eftersom alla föreningar har samma problem i att finna kunniga och villiga medarbetare till styrelse och kommittéer. En fördel vi har i vår förening är också att alla har Buckfastbin. Därmed undvikes många onödiga diskussioner.

Jag har skrivit redan om en entusiastisk medlem som dök upp i föreningen 1995. Framgångarna de senaste decennierna beror till stor del på ett fåtal personers insatser. Härryda kommun är idag en inflyttningskommun. Det gäller att fånga upp nyinflyttade entusiaster innan någon annan förening gör det. Biodlaren väljer idag helt själv vilken förening han eller hon vill tillhöra. Kanske måste vi också anstränga oss mera för att fånga upp tioåringarna i vår del av Sverige. Lyckas vi med dessa två uppdrag så kan vi med tillförsikt blicka fram emot föreningens hundraårsjubileum 2035.