Mölnlycke biodlarförening tillsammans med Distriktet och Vuxenskolan anordnade den 13 maj träff för distriktets Kvinnliga nätverk på Råda Säteri i Mölnlycke. Träffen var fulltecknad redan innan anmälningstiden gick ut, men personalen på Säteriet med Robert Säll i spetsen ordnade några extraplatser. Även dessa blev snabbt fulltecknade. Det blev totalt sextio personer som infann sig till kaffe kl. 09.30. Även ett antal män. Några av dessa hade kanske fått nöjet att följa med sina fruar. I mitt fall representerade jag föreningen. Vi har i Mölnlycke en jämställd styrelse med tre damer och tre herrar. Kvinnorna har förstå’s dragit det tunga lasset vid anordnandet av denna träff. Jag vill lova att allt var väl genomtänkt.
Efter hälsningsanförande av vår sekreterare Agneta Nilsson fick vi lyssna till Åslög Dahl som talade om ”Bin och blomväxter – en relation till ömsesidig nytta”. Åslög berättade medryckande om det märkliga samspelet mellan växterna och de pollinerande bina. Utan binas arbetsinsats skulle en stor del av de växter som vi äter inte kunna existera. På köpet får bina nektar och pollen. Bin har en mycket god förmåga att avgöra kvaliteten hos nektar. Om sockerhalten är för låg, dvs. under cirka 12 procent, så är det inte värt besväret för bina att hämta hem den. Nu är ju bina lika beroende av pollen, eftersom det är binas enda möjlighet att få protein (äggviteämnen) som behövs för yngeluppfödningen. Tyvärr saknar bin förmåga att bestämma kvaliteten hos pollen. Biodlare har i alla tider förundrats över att bina samlar pollen från hassel på våren. Hassel är vindpollinarad och borde alltså rimligtvis ha ett lågt näringsvärde hos sitt pollen liksom björk och gran med flera. Stor mängd pollen bör rimligtvis leda till sämre kvalitet ur binas synpunkt.
I litteraturen finns förteckningar på värdet av pollen från olika växter, men Åslög har kommit fram till att dessa uppgifter ofta härstammar från biodlares erfarenhet eller kanske rentav tyckanden. Forskning om olika pollens näringsvärde saknas i stort sett. I den mån det finns forskning så kommer den från andra länder med andra blommor än våra. Åslög framhöll dock att våra bin flyger mycket gärna på vitklöver vars pollen innehåller alla för bina viktiga aminosyror. – Åslög avtackades av Agneta och fick – naturligtvis – långa applåder.
SBR:s nyvalde ordförande Monica Selling, som också är distriktets ordförande, höll ett kort men kärnfullt anförande om SBR och om distriktets verksamhet.
Därefter var det dags att gå ner i matsalen där lunchen, som bestod av kyckling, serverades. I rätt tid och god stämning förstås.
Efter maten blev det kaffe en trappa upp innan näste föredragshållare vår vice ordförande Egon Andersson uppmanade till avmarsch till bigården. Först visade Egon föreningens demobigård och sedan en kort vandring ned till rasparningsplatsen och Egons drottningodlingsbigård vid stranden av Rådasjön. Egon berättade medryckande om hur han odlar drottningar i stort antal, och om Styrsö Parningsstation. Landets enda parningsstation som drives i regi av en biodlarförening. Mölnlycke har också en rasparningsplats här på Säteriet. Vädret var kyligt, och inga bin var ute. Egon berättade också om föreningens avelsområde. Beslut om detta togs vid ett möte i juni 1995, men det tog fem år att genomföra beslutet. Under dessa fem år hade Styrsö parningsstation startat. Givetvis är det Buckfastbin som gäller. Egon berättade även om sin biodling, och om det ramformat som han själv och flera medlemmar i Mölnlycke använder. Ett bra bi med produktiva drottningar kräver stora yngelrum. I stället för att ge bina tjugo ramar av lågnormalstorlek användes av många i Mölnlycke biodlarförening tio större ramar. Man sparar massor av tid när man går igenom ett samhälle om man har stora ramar. Ramens storlek är 1,5 langstroth, och de flesta kallar den Egon-ram. Egon själv använder (av blygsamhet?) beteckningen ”Dadant plus”. Broder Adam i Buckfastklostret använde tolv ramar dadant i sina yngelrum. Tio Egonramar motsvarar tolv dadantramar. – Egon avtackades av Monica Selling, men just då tog batteriet slut i min kamera.
Därefter fortsatte deltagarna till Gerbianska trädgården där Gerben Tjerdsma tog emot. Tyvärr har jag inga bilder därifrån. Förr i världen tog filmen slut – numera är det batteriet i kameran.
Carl-Erik
Bildkommentar: Klicka på en bild så blir den större